16 februari 2010

I söndags var det alla hjärtans dag, och denna dagen "firade" jag alldeles ensam. Jag uppdaterade då aldrig bloggen med något kärleksinlägg, men har bestämt mig för att göra ett nu.

Kan börja med att kärlek är komplicerad i alla dess former. Kompiskärlek, syskonkärlek, kärlek till någon artist man tycker om, kärlek till något djur, eller det som räknas som "vanligast", kärlek till sin pojkvän/flickvän.

Det finns ingen perfekt partner och därmed finns det inget perfekt förhållande. I början tror man att sin partner är perfekt på alla sätt och vis och att det alltid kommer att "vara vi två". Sorry, men i många av fallen så blir det inte så. I början är alla så nyförälskade och livet hade inte kunnat vara bättre, men sen så ser man alla skavanker. Hur personen ser ut, hur den uppför sig och beter sig, hur den reagerar i olika situationer och hur personen verkligen är!

Alla försöker visa sin bästa sida i början av förhållandet för att den andre ska bli mer attraherad/visa tycke för en. Varför ska man göra det egentligen? Varför vågar man inte visa sitt riktiga jag? För att den andre inte blir kär i en då kanske? Man blir ju kär i den personligheten man lär känna först, vilket borde vara sin egen, men istället står vi o fjäskar in oss med en sida som egentligen inte alls passar in på en. Därför tycker jag att man ska visa sitt rätta jag från början. Blir då inte den andra personen kär i dig, FINE, då var det inte menat att det skulle bli ni.

Sedan vet jag att många har problem med att hitta sin kärlek, så även jag. Jag tycker personligen att många killar är jävligt komplicerade när det gäller sådant (många tjejer är säkerligen också komplicerade, så jag drar inte alla killar över en kam bara). Man börjar med att snacka lite, kanske strular, fortsätter o snackas o träffas lite då och då... MEN är man på G då? Dejtar man? Eller är man bara vänner? Jag har själv svårt för att se sådant, och dessutom vad gör man för att få reda på vad man är? Det bästa hade varit att fråga personen i fråga rakt ut "Är vi på g eller bara vänner? Kan det bli något mellan oss?" Men då är det oftast många som skräms i väg när man är så rakt fram. Vissa vill ta det lungt och se vad det leder till och kan därför skrämmas, men kanske också för att den själv är osäker. Eller kanske för den inte alls ser det som man dejtar, och blir därför rädd för att jag tror något sånt. Så hur löser man ett problem som detta? Ska man fråga rakt ut, vänta och se eller vad tycker ni man ska göra?

En annan sak jag ska ta upp om kärlek och förhållande är STRESS! Stressa er inte fram i förhållandet. låt det gå ett tag innan ni gör alla de speciella grejerna i ett förhållande. Det kan vara alltifrån sex, förlovning, barn osv osv. Låt det istället ta sin tid! Man behöver inte ha sex på tredje dejten, utan man kan vänta med att ha sex tills man har varit tillsammans ett tag. Och de som säger att man måste ha bra sex för att förhållandet ska fungera, de har inte helt rätt i vad de säger. Visst, man ska va nöjd med sexlivet, men man kan alltid bygga upp det så att det blir bättre och båda tillfredsställs! så om någon säger att ni måste ha sex för att se om det kan bli ett förhållande, gör det inte! då är personen oftast bara ute efter en sak och inget mer!

Varför ska man stressa med att förlova sig? Det är ändå bara en ring på fingret som gör att "man visar sin kärlek". Man kan väl visa sin kärlek på så många andra sätt? Måste jag bekräfta med en ring på fingret för att min partner verkligen ska veta att jag älskar den? Jag hade själv tänkt o förlova mig en gång i tiden, men jag är glad att jag inte gjorde det. Jag var ung, dum och kär. vi hade varit tillsammans i mer än ett år, men det är ändå inte tillräckligt länge för att förlova sig i mina ögon. Låt det gå åtminstone ett och ett halvt, två, tre år innan ni förlovar er.

Barn... Förlåt för att jag skriver detta och att många kanske blir upprörda... men jag HATAR folk som skaffar barn i tidig ålder och i ett tidigt skede av förhållandet. Varför skaffar man barn när man är arton år med en person man kanske har varit tillsammans med i 1-2 år? Man har inte hunnit "leva livet" själv och dessutom anser jag att man fortfarande är ett barn själv. Och hur ska man klara o "finansiera" ett barn om man kanske inte ens har ett jobb? barnbidraget räcker inte så långt som många kanske tror. Det finns även undersökningar som visats att om man skaffar barn i tidig ålder med en partner man inte varit tillsammans med så länge så lämnar man varandra efter bara något år.

Jag anser att man tidigast ska skaffa barn när man är 23 år gammal och har haft ett längre förhållande på minst 3-4 år. Jag själv har tänkt att skaffa barn tidigast när jag är 25 år. Då anser jag att man har levt ut sin så kallade ungdom och VERKLIGEN är redo för att påbörja ett nytt liv för en ny varelse. Dessutom ska jag verkligen vara säker på att min partner och jag känner likdant och att vi har starka känslor för varandra fortfarande efter flera år.


Det var lite av mina tankar om kärlek och ting, och jag skulle vilja avsluta detta inlägget med denna frasen:

Kärleken är verkilgen komplicerad!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0